Finns det verkligen plats på scen?

Seminarium 10 oktober 2007
Finns det verkligen plats på scen?
Bild: Hugo Glendinning
- Jag gör inte detta för att jag är god eller för att jag
måste. Integrerat är en överlägsen dansform! Jag
är fascinerad av de olika kropparna, rörelserna,
det kräver särskild uppmärksamhet.
Det sa Vicki Balaam, konstnärlig ledare för danskompaniet StopGAP från England, när hon och
dansaren Chris Pavia deltog i seminariet Plats på
scen? på Världskulturmuseet i Göteborg den 10
oktober.
Seminariet innehöll också en paneldiskussion med
representanter från dansutbildningar, Tyst teater,
kulturskola och arrangörer, och ett föredrag av
Eira Högforsen kring Västra Götalandsregionens
arbete kring tillgänglighet, särskilt inom utbildningarna.
StopGAP har just varit i Västsverige på föreställnings- och workshopturné, och de återkommer
redan i sommar för att delta i ett residens i Vilhelmina. Kompaniet med sina fyra dansare - förutom
Chris Pavia - Dan Watson, Laura Jones och Lucy
Bennett, startades som ett projekt för tio år sedan.
De är överväldigade av mottagandet i Sverige.
- Vi har fått stående ovationer, jag är förvånad och
vill gärna komma tillbaks, säger Chris.
Vicki och Chris har jobbat tillsammans sedan 2000
och ett par år senare kom övriga dansare med i
StopGAP. Då övergick Vicki Balaam till att vara enbart konstnärlig ledare. Kompaniet arbetar med olika
koreografer. Det senaste dansverket är i sju delar,
gjort av lika många koreografer. Det ställer krav på
dansarna, de måste kunna ställa om sig. Och koreograferna måste lära sig att lyssna på dansarna,
eftersom de kan varandras och sina egna förmågor
utan och innan. Ibland händer det att de måste upplysa om det.
- Det är en lång process att finna koreografer, jag
letar ständigt. De måste förstå etiken, säger Vicki,
ingens ego får leda. Och de får inte vara ”nasty”, de
måste kunna samarbeta.
Chris och Laura har funktionshinder; Chris har
Downs syndrom och Laura är rullstolsburen.
- Jag har jobbat hårt, säger Chris, och Vicki intygar
att han genomgått en fantastisk utveckling. Och att
Chris har speciella förmågor, eftersom hans långtidsminne fungerar så bra.
- Det hände när vi dansade ihop, att jag frågade
honom om nästa rörelse, berättar hon.
Process kontra produktion
Nyckeln är att se varje person som en individ och se
deras framsteg. Det är tidskrävande men det lönar
sig. Ibland frågar sig Vicki vad som är viktigast just
nu, processen eller produktionen. Det är inte alltid
självklart och ibland har hon gått vilse där.
I Storbritannien finns mellan fem och tio integrerade
danskompanier, och fler är på gång. Ju fler, desto
bättre, tycker Vicki.
Större delen av utbildningen och träningen av
dansare med funktionshinder sker på kompanierna,
berättar hon. Det är på gång att detta skall in på
dansutbildningarna, men Vicki är tveksam. Kanske
behövs segregering först, och sedan integrering, eftersom det är så stor skillnad i erfarenhet och teknik.
Man måste bygga från grunden. Det måste finnas
experter som kan detta. Det är Vickis inställning,
vilken inte är helt okontroversiell, medger hon.
StopGAP upplever inga problem att få publiken att
komma. Intresset är stort. Hur de uppfattas, som
professionellt kompani eller som danskompani med
handikappade, varierar, och Vicki har svårt för att bli
bollad mellan olika fack, inte minst av kritiker.
- Dans skall vara dans och bedömas som sådan!
Så upplever vi att det är i Sverige. Jag hoppas att ni
skall slippa fackindelningen här. Publiken har varit
en blandning mellan vanlig danspublik, danskännare
och människor med handikapp. Det gläder mig att ni
står på tröskeln till integrerad dans!
Hur stoppa gapet?
Eira Högforsen inledde med att säga att hon kände
igen en del av publiken från fortbildningsdagen den
5 oktober, och varnade för upprepningar. Fokus låg
dock lite mer på strategi för eget skapande under
detta seminarium, hur utbildningarna kan svara upp
mot behovet, och det hela startar i tidig ålder, menar
Eira.
- Det är en lång kedja, som börjar i förskolan och
går vidare genom grundskola, kulturskola och studieförbund, konstaterar hon. Har man inte kommit
igång som barn är det svårt att starta sedan. Och
Kulturskoleundersökningen, som gjordes för några
år sedan visade att det är dåligt med kunskaper,
pedagogik och fysisk tillgänglighet där. Unga med
Tyst teater är tecknad teater, här Cabaret Afrodite.
funktionshinder ser inte att det är möjligt för dem att
delta.
Hur kan man då stoppa gapet mellan dröm och
verklighet? Regionen kan se till sina egna utbildningar, men inte göra något mer i kommunerna än
att föra en dialog, och man har initierat en sådan,
enligt Eira. Men det tar tid att försöka få kommuner
och regionala verksamheter att arbeta i samma riktning.
Projekt på Balettakademien utlovas
Lars Otterstedt är en av två fast anställda skådespelare vid Tyst Teater. Han satt med i panelen på
seminariet, och inledde med att presentera sig och
sin arbetsplats.
- Vi firar 30 år i år, ligger under Riksteatern och
framför teater på teckenspråk. Manus översätts
till tecken. Ibland kombineras teckenspråket och
dansen, tecknen övergår i dans. Föreställningarna
väcker mycket hos publiken, både hos döva och
hörande, vi har kanske det viktigaste och mest äkta
mötet efter föreställningarnas slut.
Om två år startar en skådespelarutbildning för döva,
berättade Lars. Tyst teater kommer att vara delaktiga i den, tillsammans med dövorganisationerna.
saker.
Håkan Sand konstaterar också att det finns så få
förebilder inom exempelvis dansen, för barn som är
rullstolsburna.
- Estetiska högskolor är sämst på att ta in funktionshindrade, har det konstaterats i en undersökning.
Det är viktigt att kolla upp hur man kan bli en professionell utövare, och att det inte handlar om någon
gräddfil för funktionshindrade, att det skall vara
samma villkor, anser han.
Bild: Hugo Glendinning
Från utbildningssidan fanns Fia Fredricson Flodin,
Danshögskolan, Håkan Sand, SMOK (Sveriges
musik- och kulturskolor) och Hugo Tham, Balettakademien, med i panelen och de var eniga om att det
hittills varit tunnsått med elever med funktionshinder. Men Hugo Tham, nytillträdd biträdande rektor,
smider planer.
- Det blir en bomb! Vi kommer att starta i projektform, precis som StopGAP, berättade han. Jag vet
att det finns ett motstånd, men Folkuniversitetet
(huvudman för Balettakademien), står bakom.
Fia Fredricson Flodin, prorektor vid Danshögskolan
i Stockholm, beklagade att hon inte hade något liknande att komma med. Men intresse för frågan finns
och huset kan rent fysiskt ta emot.
- Det som Vicki i StopGAP sa väcker tankar – hur
kan man som pedagog bäst möta svårigheterna?
Det är svårt att bara öppna. Men jag ser bara positivt på att diskussionerna startar och att vi tar tag i
det konstruktivt, men inget genomarbetat program
för mottagande finns ännu, konstaterade Fia.
Inom SMOK har projektet Pascal drivits, med stöd
av Allmänna Arvsfonden, i ett antal kommuner.
Målet är att bli bättre när det gäller funktionshinder
och tillgänglighet. Men Håkan Sand upplever att frågorna blivit fler och fler under projektets gång. Vad
är egentligen funktionshinder?
- Det är värdegrundsfrågor, har mer med mänsklig
samvaro att göra. Man brukar säga att två miljoner
människor har funktionshinder, men det beror på
hur man räknar. Jag tror det är betydligt fler, kanske
fyra-fem miljoner. Dyslektiker, till exempel, är funktionshindrade inom musikundervisningen.
Det måste finnas beredskap för så mycket, menade
Håkan. Det handlar om så mycket mer än att komma in i en lokal. Och skall det vara integrerat eller i
grupp? Både och? Det är lätt att det blir fokus på fel
Vägen blir till när vi går
Hellen Smitterberg är konstnärlig ledare på Pusterviksteatern och hon berättade att hos dem handlar
det om att lösa situationerna i stunden. Lokalerna
är inte särskilt anpassade. Stamgänget, som åker
permobil och som vill upp till Pusterviksbaren, bärs
upp till hissen och sedan tas de in genom köket.
Lite pengar har de dock fått till personalens 4x4-utbildning och till att göra en åtgärdsplan. I framtiden
skall Pustervik byggas om och då skall allt fixas.
Att läget är som det är hindrade henne dock inte att
boka StopGAPs föreställning.
- Jag tyckte det var så vackert, när jag såg en inspelning. Beslutet var inte så grundat. Kanske var
det bra att den tekniska ridern kom så sent..
En ramp byggdes hastigt och lustigt för att de skulle
kunna komma in genom stora ingången, så det
fungerade.
Inställningen att det ordnar sig är bra, ansåg flera av
seminariedeltagarna.
- Vägen blir till medan man går, vi kan inte ha alla
storskaliga lösningar klara. Och det är egentligen
inte konstigare med ett integrerat kompani som
StopGAP än att Mats Ek gör föreställningar för
dansare i olika åldrar, sa frilansjournalisten Lis Hellström Svenningson. Det finns mycket att hämta på
temat ”Vad är det att vara människa?”
Text: Christine Hellqvist
Bild: Hugo Glendinning